Barndomsminnen
Jag tänkte skriva om min barndom idag! Det gör alla tuffa mäniskor. Ni vet, kändisar som gärna går ut med hur jobbigt dom hade det i sin uppväxt och så. Nu hade jag ju en bra barndom så jag skulle bli en dålig kändis. Men istället gjorde den mig till den perfekta varelse jag är idag!
Men nu är inte tanken på att jag ska gå in på detaljer om min uppväxt utan ett minne från barndomen bara. Vad kunde då passa bättre än ett gosedjur? Jag vann den på ett lotteri. En riktig storvinst. En turkos tusenfoting! Den fick fyndigt nog heta turkos-Pelle! Med bindestreck. Bindestrecket är viktigt. Alltså inte en pelle som bara är turkos utan turkos-pelle. Ett namn. En identitet.
Han hade ett bra liv, men ganska stillsamt. Låg mest intill väggen på min säng och såg så där nöjd ut som bara en turkos tusenfoting kan göra. Han förlorade en hel del fötter under åren också. Han var säkert bara en trettiofemfoting till slut. Men glad. Alltid lika glad.
"Det gör inget att jag saknar fötter Jalle, jag älskar dig för den du är" brukade han säga. Himla fin människ..nej foting menar jag. Den där turkos-Pelle. Hoppas han har det bra i tusenfotingaravtyg-himlen nu. Jag tror han har hittat nya vänner. Vit-Berit, Röd-Ragnar och Gul-Gurra.
Vila i frid.
Åååå det här väcker minnen till liv! Vila i frid Rufus, du orangeröda dinosaurie som troligtvis glömdes/tappades på en parkeringsplats i Tyskland, någon gång under tidigt nittiotal... =)
Jag är säker på att Rufus lever än och saknar dig. Jag känner det på mig!
