jalli

Snart är det midsommar! Jag blir så barnslig i mitt tankesätt då och tänker som en 10 årig flicka ungefär. "Åh jag skulle vilja ha blommor i håret och fira traditionellt och dansa runt midsommarstången!" typ. Det händer aldrig. Kanske lika bra, jag tror att folk hade blivit lite avskräckta om jag skuttar omkring med blommor i håret med ett leene som om jag var med i en tandkrämsreklam. Nej jag får väl hålla igen lite. Men det är en mysig tradition tycker jag!

 

Det är lite bråttom med att komma på en fin midsommar-klädsel däremot. Man vill ju vara fin. Min kompis föreslog en mankini och blommor i håret men då får jag nog fira midsommar hos polisen. Att man aldrig får vara vacker!

 

Men för all del, om ni har ett nåorlunda seroöst förslag vad jag skulle vara söt i så hojta till. Ni har väl gissningsvis omkring ett dygn på er.Kom igen nu, tilllsammansär vi starka! Vi ska lösa detta!

Någonting är lite konstigt med mig, Då menar jag inte det faktum att jag är en ganska speciell människa utan att något inte stämmer med denna vackra(?) kropp jag har begåvats med. Det fungerar bra när jag är hemma och inte gör något, vilket är ungefär vad jag klarar på mina lediga dagar, men så fort jag gör något annat blir jag lika slut som förra veckans limpa som är kvarglömd av en kund i mataffären som har råkat lägga den i frysen när han kom på att han redan hade bröd hemma. Så slut är jag.

 

Eller lika slut som godispåsen som jag kan köpa i hopp om att jag ska klara av att ha i skafferiet och ta någon bit ibland när jag känner det behovet. Ha. ha. Omöjligt.

 

Eller lika slut som den rosa mjukis-kaninen i leksaksaffären som en förälders 5-åring redan hade bestämt sig för(och redan döpt till Karl-Herbert) så att ingen annan leksak duger och ungen lägger sig på golvet och skriker i 20 minuter och saboterar för den ensamstående föräldern som försöker charma personen bakom kassan. 

 

Så slut blir jag om dagarna.

Jag verkar ha drabbats av en mystisk sjukdom. Jag tror att jag ska kalla den "så du tror att du är frisk va?" Det är lite så den verkar fungera.) Jag går och jobbar(eller vad sjutton jag nu åker iväg för att göra), det känns bra. Sedan kommer jag hem och faller ihop direkt och orkar ingenting. Det är som om någon osynlig person står bakom mig när jag låser upp dörren och ger mig någon slags förgiftad spark så att jag helt plötsligt inte orkar någonting. Ett jävla sätt det där!

 

Men blogga orkar jag. Att underhålla folk verkar jag ju klara av fortfarande. När jag blir gammal ska jag bli den sortens gubbe som de anställda faktiskt uppskattar nbär han kommer in i den lokala mataffären! Jag vill nog vara rolig som gammal, resten kan ju få skita sig om det vill. 

 

Så om allt annat går åt skogen kan det få stå på gravstenen "han var ju rolig i alla fall".

Jag har tänkt! Tänkt på att jag alltid ska inleda med att skriva att jag har tänkt. Dels för att det är så roligt (om man har begåvats med min humor) och dels för att jag alltid tänker så konstiga saker så det stämmer ju. Dessutom är det en bra inledning, jag gillar den skarpt. Så därför har jag tänkt att starta med att jag har tänkt. Dethade ni väl aldrig kunnat tänka er?

 

Nej jag tänkte väl det.

 

Det jag har tänkt på är att nu när jag har tagit upp teatern mycket igen så finns det vissa delar i det jag saknar i vardagslivet. Nu jämför jag jobbmässigt och jag är ju inte skådespelare på det professionella planet men ändå. Men där får man ju alltid uppskattning när man har avslutat sitt projekt. Folk man känner kommer och tittar och ger en blommor, komplimanger oich allt det där. Varför är det inte så i alla yrken? Ta mitt som exempel: Säg att jag, som jag gjorde nyligen tex, jobbar 7 dagar i rad. Jag ser ramför mig hur jag har bytt om och går ut i butiken för att handla efter jobbet. Då står det ett helt gäng på kanske 20 pers där, kunder och andra jag känner, som ger mig en jätteapplåd och en massa blommor.

 

-Bra jobbat Jalle, fan vad grym du är! Titta, jag filmade dig förut!

-Viken fantastisk skinka jag fick! Den har du jobbat med länge va?

-Du är så himla rolig!

-Jag är så stolt över dig, visste att du skulle göra det här bra!

-Ska du sälja den här kycklingen länge till? Jag måste hinna rekommendera mina vänner! Eller man boka en via dig?

 

Nåja vissa saker kanske blev lite sådär, men tanken är god. Nästan som kyckling!

 

 

Det är påsk-tider. Det får mig att minnas när jag var i mina unga och sötare år. Minns att jag gick med min syster som påskkärring när jag var liten! Lite senare hade jag mognat så pass att jag gick som påsk-gubbe istället. Hade målat mustach och allt, matchade nog min syster riktigt bra tror jag! Men jag kan ju inte gärna sätta på mig en hatt och ringa på hos alla grannar och inbillla mig att jag är en söt påsk-gubbe. Påskkärring fungerar nog inte heller även om jag säkert skulle varra jättefin!

 

Men jag gillar påsken, man ser bilder på kycklingar lite överallt och det är alltid fint! Allt blir lite bättre med kycklingar. Jag ska nog börja med att bära med mig små söta mjukiskycklingar som jag kan plocka fram vid tillfällen. Som att gå emellan två som brukar. 

 

-Varsågoda, ta varsin kyckling!

 

Vem kan bråka då? 

 

Eller för att muntra upp en ledsen vän? "Jag ser allt att du behöver en liten kyckling!" Om inte kompisen är ledsen över att kycklingmiddagen nyss har blivit förstörd på grund av att man slängde till med armen och råkade träffa stekpannan som slog en frivolt och hällde ut hela middagen över kompisen och det tillhörande köksgolvet förstås. Då är en mjukiskyckling en klen tröst.

 

Nej nu ska jag nog lämna er för att sussa. En jobbdag kvar innan jag åker till Blåkulla! Lycklig och kycklingfylld påsk till er!

Jag tänker så mycket nuförtiden. På senare tid ganska mycket på att jag är annorlunda. Det behöver ju itne vara bättre eller sämre, bara lite annorlunda som sagt. Det fick mig att fundera över ordet annorlunda, vad det kan innebära. 

 

Att ha tomatjuice i gröten istället för mjölk kanske?

 

Le i tunnelbanan?

 

Att möta en ytligt bekant på stan och istället för standard-kallpratet utbrista "min undulat Bosse bet mig i örsnibben i torsdags kväll!"?

 

Att högt dra ett roligt skämt för alla på bussen 8:00 en vardagsmorgon när alla är bittra på livet?

 

Det här var ju bara några tankar av många. Jag får jobba på dem under tiden som jag funderar över om det är värt att vara som jag eller om man borde ändra på sig. Nu ska jag vara vuxen och sätta mig med deklarationen. 

 

När den är färdig ska ajg nog vika en hatt av den, ställa mig på balkongen och tjuta "brum brum, jag är en flytande apelsin!" Bara för att jag kan. 

 

Man vill ju inte vara annorlunda.

 

 

 

 

I morgon börjar jag att jobba 12:00. 12:00. Hur går det till? Hur gör man då? 

 

Alternativ ett är ju att göra som vissa galningar. Sova så länge att det blir samma stress som om man hade börjat jobba 8:00 och inte ens få i sig någon mat, få på sig strumpor som inte matchar och en frisyr som inte ens hade varit godkänd till en dejt med Ace Ventura.

 

Alternativ 2 vore att gå upp tidigt och träna innan jobbet. Men jag har ju ett träningspass bokat på tisdag och då kanske hon skulle skälla på mig för att jag inte tänkte mig för och så får hon säga upp sig för att hon har en så dålig kund och så går hela gymmet under vilket jag blir ansvarig för och så blir det tråkig stämning.

 

Alternativ 3 är att gå upp i någorlunda god tid och göra allt i lugn och ro. Men det är ju ingen sport. 

 

Om man ska göra en seriös del i detta inlägg kan jag säga att jag inte mår så bra just nu. Men på vissa sätt mår jag jättebra! När jag gör saker jag verkligen trivs med och inte hjärnan kan vandra iväg på sitt maratonlopp som går över en 45 mil lång spikmatta så att det går en massa hål i den och den flyger iväg som en trasig ballong och hamnar i landet av logik som inte stämmer men som man tänker på ändå. Ett himla dåligt resmål kan jag säga, jag rekommenderar det inte.

 

 

 

 

Efter att ha varit lite halvt osmidig på jobbet och fått min högerhand lite smått misshandlad fick jag hjälp att få den fin omplåstrad innan jag skulle åka hem. Då menar jag inte att jag fick enbart ett litet plåster just där det hade hänt utan att det ser ut som om jag skulle ha brutit handen eler något. Nu brukar ju inte totala främlingar engagera sig i mig direkt men det är ändå en rätt rolig tanke.

 

-OJ! Vad har du gjort? Är den bruten? Har du stukat den?

 

-Nej nej det är inte alls som det ser ut. Jag bara råkade ut för att en stor kniv ramlade ner på den. Men det var inte så farligt för av en ren händelse kom en mumie som försökte fånga mig men bara nästan fångade min hand så då fick jag ett gratis bandage. Men jag blev lite yr och satte mig ner och då kom det 5 rosa elefanter som flög runt mig i en cirkel och sa att allt skulle bli bra. Sedan hjälpte de mig att byta bandage några gånger och nu mår jag jättebra. Elefanterna var snälla och följde med mig. säg hej till Ragnar, Stortryne, Svin-Sven och Elvis!

 

 

Ja man kan ju alltid spetsa till historien lite.

Jag tänker ibland på märkliga saker. När man har ett husdjur tänker man (eller jag i alla fall) på hur det skulle vara om det fungerade mer som människor. eller tvärtom, det hade varit det allra roligaste. Min katt brukar ju bli knäpp efter att hon har varit på lådan och springer omkring i hela lägenheten och jamar frenetiskt åt något som inte finns. 

 

Tänk om det vore likadant för oss? Jag kan ta mig själv som exempel. Tänk om jag skulle gå på toaletten på jobbet för att efteråt rusa ut genom dörren, ut i butiken, hoppa upp och hänga mig i någon hög hylla, skrika "waaaooooooow!!" för att sedan släppa, springa tillbaka, skrika "wiiiieeeeee!!" när jag passerar några kunder och in på lagret för att sedan inta min rätta plats bakom charken och fråga nästa kund "vad kan jag hjälpa till med?"

 

-Vad hände där egentligen??

-Nej det var bara Jalle som hade varit på toaletten.

-Jahaaaa!

 

Är det bara jag som ser humorn i den situationen?

Nu när man har varit hemma sjuk i några dagar kan man ju passa på att roa världen när genom att skriva ett inlägg. Om man drar några skämt så kan det ju bli sjuk humor i dubbel bemärkelse. Höhö. 

 

Jag kom att tänka på att vi nu är inne i december. Jag har några tankar om det, sett från en Jalle som skulle vara fullt frisk, i alla fall fysiskt:

 

1. Det kommer blir ett helvete på jobbet. Positiv som jag är.

 

2. Denna månad, om än i slutet, föddes det för snart 35 år sedan en fantastisk liten gosse. Gossen är visserligen inte så liten längre men lika fantastisk! Positiv som jag är.

 

3. Det är tillåtet att ha tomteluva på bild och känna sig söt. Det blir liksom bara konstigt när man gör så i juli.

 

4. Det är tillåtet att rimma! Då får man hjärncellerna trimma! Förlåt jag kunde inte låta bli, hoppas att jag blir förlåten kära ni.

 

Det får räcka så, jag måste sätta mig och pluggga in mina repliker till rollen som Rödluvan. Klippt och skuren för mig!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag funderade på att göra ett seriöst inlägg. "Buu ett seriöst inlägg?! Varför Jalle, nu när du skriver så roligt och förträffligt?" säger ni då. Men då tänker jag att för att kunna vara rolig och förträfflig måste jag ibland vara serilss så att när ni är besvikna över allt allvarligt så dyker jag plötsligt upp med ett knasigt inlägg igen och ni blir lika lyckliga som en katt som har fått en räkmacka! Så då gör jag så,

 

Jag funderar. lite över min envisa sida. Den har visserligen ofta varit ganska bra. Den gav mig körkort trots att jag misslyckades flera gånger men eftersom jag aldrig gav mig så lyckades jag att ta skiten till slut till exempel. I nuläget sliter jag med en komplettering till en intruktörsutbildning i bodycombat som jag aldrig lägger av med trots att jag har gått om utbildningen några gånger. Jag undrar ganska ofta varför. 

 

För det första: Jag gör det helt av eget intresse och har inen anläggning bakom mig vilket gör det till en väldigt krånglig procedur att kunna filma min licensfilm. Om det ens går. Lyckas jag så vet jag ju inte ens var jag skulle kunna hålla klasser och sådant.

 

För det andra: Jag har misslyckats en antal gånger förut. Varför skulle jag göra det nu? Varför håller jag ens på?

 

Men sedan radar jag upp skälen:

 

För det första: Att vid sidan av syssla med något som kan vara till hjälp för andra kommer jag alltid att vilja göra.

 

För det andra: Jag känner något för just den klassen som inte går att förklara. Jag pratade en gång med en intruktör att de passen fick mig att uppleva någon form av extas som inte går att förklara för andra. Den känslan vill man ju väldigt gärna dela med sig av till andra!

 

För det tredje: Att ha det här projektet i huvudet gör mig lycklig i en period som är lite si och så. Varför strunta i något som gör en lycklig?

 

Ja jävlar, jag fortsätter väl ändå. Jag kanske lyckas när jag fyller 51?

Ibland får jag funderingen om det är en vits med bloggen. Jag startade den i en period när jag inte gjorde så mycket saker. Nu gör jag jättemycket saker. Ni tycker säkert att det är konstigt att ha en blogg som jag skriver så sällan i för jag borde skriva mer eftersom jag är så rolig och det är slöseri med talang att inte skriva för att inte tala om hur lång den här meningen blir vilket också faktiskt kan vara slöser med tid som ni säkert också tycker tjolahopp!

 

Det finns också tillfällen där jag tvekar angående detaljen att jag skulle vara rolig. Bäst att göra en lista på vad som är roligt med mig.

 

1. Jag har händer lika stora som en femkrona. Känns det som i alla fall, de stannade nog i växten eftersom jag är för tidigt född. Jättebra när man spelar gitarr.

 

2. Jag har en fantastisk humor och en väldigt ödmjuk inställning till den.

 

3. Jag är mer lättskrämd än vad som är normalt. Om man låtsas kasta något mot mig vänder jag mig bort och viftar med armarna. Otroligt manligt.

 

4. Apropå manlig ger jag ifrån mig världens mest omanliga läte om man smyger upp och kittlar mig i sidorna. Det är ganska underhållande, i alla fall för personen ifråga.

 

5. Jag har världen sämsta korttidsminne. Jag tänker att jag ska in i ett rum för att göra något och när jag går in dit har jag glömt vad jag skulle göra. för att inte tala om mitt dåliga minne för namn. Eller ansikten.

 

Det var några roliga saker med mig. Jag orkar itne skriva fler nu eftersom jag är ganska tråkig för tillfället. Trots att jag brukar vara rolig! Men kan vara tråkig. Men ändå rolig. Speciellt när jag är tråkig.

Ni vet hur det plötsligt kan dyka upp låter i huvudet helt utan anledning? Man har ingen aning om varför och försöker man analysera det blir man bara knäpp i skallen. Men det är svårt att låta bli att fundera över sin mentala hälsa när man står och lagar lunch och plötsligt inser hur lilla hjärnan har börjat sjunga "uppå källarbacken, uppå källarbacken har jag en vän..."

 

Ännu roligare hade det varit om man hade haft sällskap i köket och plötsligt börja sjunga för sig själv:

 

-Vacker är han, stilig är han...

-Vem sjunger du om egentligen?

-Eh...mig själv!

-Pratar du om dig själv i tredje person?

-Nej!

-Vem sjunger du om då?

-Eh..tomten!

-Är tomten vacker? Är det något du vill berätta för mig?

-Nej inte tomten! T.Omten! Ja just det. Min gamla flamma Therese Omten!

-Vad är det för jäkla namn? Dessutom sjöng du ju "han". 

-Neej jag sjöng ´Vacker är haaan...dtaget!´Handtaget på min väns dörr! Vännen jag har på källarbacken. Han,nej hon, har ett jättevackert handtag på dörren. dörren på huset på Källarbacken! Omtens hus!

 

 

Det är nog lika bra att jag fortsätter att hålla mig till att sjunga när ingen annan hör faktiskt.

 

Jag är alltid lite för pigg för mitt eget bästa när jag kommer hem efter en teaterföreställning(som dessvärre snart har gjort sitt) så då hamnade jag här! När saker man tycker är roligt tar slut ska man ju försöka koncentrera sig på annat man gillar. annars blir man ledsen. Så jag tänkte fundera över saker som skulle höja humöret lite. 

 

*Katter. Alla borde bli glada av katter!

 

* Min morgonfrisyr kan vara ganska underhållande ibland också. Som om ett troll skulle få ett barn med en elstöt. Ja jag har ingen aning om hur det skulle gå till men troll finns ju inte ändå. Sluta vara så petiga!

 

* Ljudet av kaffebrygggaren gör mig lycklig! Tänk om man kunde ha det ljudet inspelat i mobilen och lyssna på när man åker till jobbet. Det vore ju helt normalt.

 

Det finns ju fler saker jag blir glad av men nu är jag trött så jag orkar inte tänka mer! Det kan bli överbelstning. God natt!

 

Sitter här i mitt lilla lyckorus efter gårdagens premiär, känna sig lycklig är alltid trevligt. Lite som när man hittar den där hundralappen på gaten som på något mystiskt sätt var inrullad i en servett som låg inuti en hamburgeförpackning man normalt sett aldrig skulle ha tittat i. Lite den känslan!

 

Eller den lycka man känner när man snubblar på något och ramlar och slår i knät men sedan inser att man hade snubblat på den där dyrbara prydnaden man har letat efter och felaktigt anklagat sin bästa kompis för att ha stulit den. 

 

Lite den känslan!

 

Eller när man i panik letar igenom väskan efter mobilen för att att hitta den i fickan när man redan har hunnit bli så panikslagen att människor runt omkring har ringt 112.

 

Eller så kan det ju vara som när folk i publiken kommer fram och säger att man var rolig. Det är ju också en variant faktiskt!

 

Sitter man hemma med halsfsluss kan man i alla fall försöka väcka liv i bloggen igen! Är det dåligt med liv i det ena kan man väcka liv i det andra typ. Hur man nu ska tolka det, glöm att jag sa något.

 

En bra sak med att vara sjuk är att man får äta glass. Det tycker i alla fall jag. Jag är även helt övertygad om att när man är sjuk så kan inget vara onyttigt. Kalorierna tas liksom upp av baskiluskerna! En dålig sak är att jag även om jag väldigt sällan blir sjuk så ska det alltid vara vid dåliga tillfällen. Det händer aldrig att jag skulle tvingas att slåss mot en drake i flera dagar om jag var frisk och råkar bli sjuk just då. Himla typiskt.

 

Jag är ju ganska känd för att slåss för övrigt. Speciellt mot drakar. Har ni sett Shrek? En sådan drake skulle jag nog ha varit om jag hade varit en!

 

 

 

 

 

 

 

Tar mig en liten paus bland alla repetitioner och träningspass och bloggeloggar lite. Man måste ju glädja hela internet även under semestern kan jag tycka!

 

Jag har insett en lustig sak med mig själv, jag vill itne bära lite udda(enligt mig själv) saker när folk ser det. Typ om jag har köpt något jättestort som kan ta upp plats. Då får jag dåligt samvete och tror att alla hatar mig. Lite som när man står i bussen med en stor kartong och alla säger "åååh vad du är jobbig! Kan du inte vika ihop den där tv:n till och knyta fast den i taket och hänga ifrån den med händerna så att det får plats med folk som kan ligga under dina fötter?"

 

Typ.

 

Det var samma sak när jag för en gångs skull hade med mig kaffe i en sådan häftig hålla-värmen-och-samtidigt-visa-alla-att-du-inte-hinner-dricka-ditt-kaffe-innan-du-går-hemifrån-mugg. Då är jag självklart så skruvad att jag tycker att det är jobbigt att gå med den i handen när jag inte behöver dricka. Vad gör man då?

 

 

Jättesmart idé Jalle, verkligen. Ungefär lika intelligent som att leta efter handduken när man har den på sig. Jag fick rengöra väskan lite och lägga den på tork under tiden som jag funderade över min intelligens.

 

Jag kom inte fram till något.

Jag är en person med mycket inom mig. Nu pratar jag mest om min idiot-humor som vissa väl valda människor får ta del av. När man jobbar med att hjälpa och prata med kunder hela dagarna kan man oftast hålla isär privat humor och seriöst arbete men ibland är det lite tourettes-varning. Man vill liksom lägga till saker som man vet inte direkt skulle förbättra situationen. 

 

Som igår när en kund frågade om jag åt mycket kött. Jag svarade att jag äter mest fågel och fisk. Samtidigt som jag nästan fick bita mig i tungan för att inte utbrista "och mittemellan!" för då hade jag väl blivit idiotförklarad. Precis som när någon frågade "har du några fina skinkor?" Det är liksom lite för roligt! Men proffesionell som jag är försöker jag memorera allt och dela med mig till mina vänner istället. 

 

Stackars människor.

 

Jag skulle gärna ge fler exempel men har uppenbarligen drabbats av minnesförlust också. Jag kanske återkommer i ärendet!

Det är varmt idag. Så varmt att man kan undra varför jag sitter inne och bloggar. Det skulle kunna bero på att jag inte är tillräckligt teknisk för att hålla på med bloggande via mobilen och sådana nymodigheter. 

 

Har ni tänkt på en sak? Jag tänkte väl det. Jag har tänkt på många saker. Jag gillar att tänka. Ibland får tänkandet mig att undra om jag är från en annan planet. Typ planeten Jallus. Den är väldigt speciell, antagligen därför ingen annan bor där. Om folk besökte Jallus skulle de nog vända ganska omgående. "Nej det här är inte vad jag väntade mig" liksom. Men Jallus kan vara trevligt ibland. Sitta och titta ner på jorden och tycka synd om alla de invånarna som inte förstår vad de missar när det inte platsar in på Jallus. 

 

Ibland känner jag mig konstig när jag besöker Jallus. Ibland känner jag mig unik och speciell på Jallus. Jallus är verkligen inte ett ställe för alla. Idag har jag besökt Jallus en hel del faktiskt. Man kan beskriva Jallus som att den har en ganska mild temperatur men det kan storma till om idioter kommer och klampar omkring och förstör allt det vackra. 

 

Jag tror nog att många är nyfikna på en resa till Jallus.Synd att det är väldigt får tillgång till biljetten!

Varifrån kommer den här grejen med att jag inte klarar av att se/höra mig själv på film? Jag satt och kollade igenom filmer på mig själv och ville stoppa huvudet i skämskudden direkt. Varför är det så? Tror jag att folk skrattar åt min röst innerst inne? Det vore ju ganska jobbigt när man jobbar bakom charkdisken.

 

-Vilken skinka vill du ha?

-Hahahahihihihi! du..du låter..hihihihi! Hur låter du egentligen??

 

Hela livet skulle bli ganska jobbigt om folk brister ut i gapskratt varje gång man öppnar käften. Men så är det ju ibland ändå. 

 

För övrigt skrattade jag nästan för mig själv när jag skrev "vilken skinka vill du ha?" Men min humor är lite speciell. 

 

Hur låter jag egentligen?